Mitt Svenska liv i USA

Nu har jag varit på mitt första möta hos min LCC (kontaktperson här i USA) och de andra aupairerna i mitt område.

Jag måste då säga att det var den sötaste och snällaste kvinnan ever! Min LCC är helt underbar! Hon är rolig och snäll och är mer som en i "gänget" än en vuxen, redan nu känner jag att om jag motförmodan inte skulle kunna prata med min Hostmom så kan jag prata med henne.

Jag var väldigt nervös när jag såg de andra tjejerna komma, jag var först för jag hade ett möte med LCC:n och min hostmom.

När de klev in så kände jag hur jag frös till, det var ju viktigt att verkligen göra ett bra första intryck eftersom dessa personer var de jag skulle vara med nu ett tag! Dock så ska flera av dem fara hem om en eller två månader.

Men det var först tre tjejer som kom in, jag hälsade på de första två som vanligt, jag såg hur alla kramade varandra och märkte redan då att de hade alla skapat ett band. Det skulle bli svårt att trycka sig in i gruppen, så kom den tredje tjejen går rakt fram till mig och ger mig en rejäl kram.

"Welcome!!" Utbrister hon med ett mega leende. Det var inte lika läskigt som jag trodde det skulle vara. Visst så var det svårt att hänga med i deras samtal eftersom de ofta reffererade till saker de gjort förr men jag hoppade in där jag kunde och pratade en del med tjejen som kom samtidigt som mig. Hon hade redan blivit vän med några av tjejerna men vi bestämde att vi skulle försöka hitta på något tillsammans.

Vi är en väldigt liten grupp på 6-7 personer. En av tjejerna bor bara några hus bort så förhoppningsvis så kommer jag att kunna vara mycket med henne, hon sa att hon också var ledig under dagarna samtidigt som mig så vi skulle hitta på något på måndag. Fara till "the mall" och hon skulle visa mig runt lite i St Louis, och om hon var ledig imorgon så skulle hon ringa så skulle vi försöka göra något då också.

Hon skulle även presentera mig för några av hennes vänner!!

När jag kom hem efter att spenderat några timmar med tjejerna så kände jag hur (även om jag var dödstrött) uppiggad jag var! När pojken kom så busade jag lite med honom och pratade glatt med familjen. Det är inte det att jag inte brukar det men jag kände att jag fått komma bort och tänka på annat än huset och familjen och bara vara en ungdom och inte en vuxen. Inte behöva fundera på vartenda ord eller gest utan bara kan vara jag. Det var skönt!

Jag ser fram emot att se vilka jag kommer att umgås med och vilka nya personer jag kommer att träffa under mitt år.

En sak jag tyckte var lite roligt var att de tjejer som snart ska fara hem pratade om att "ÅÅååh de hade bara 7 veckor kvar!" Medan jag tänkte: "Jag har 11 månader kvar." Mitt år börjar och deras slutar, men det bevisar bara att allting tar slut och även då det kommer tuffa stunder så vet jag att jag alltid har alla där hemma att komma hem till.