Mitt Svenska liv i USA

Nu jävlar börjar det hända saker!

Så länge jag har kämpat och bråkat med min ansökan för att få fara som au pair, jag var nära att ge upp men så fick jag mig en spark i rumpan och blev klar med den. Jag skickade in den och förväntade mig att det skulle svärma in med familjer som ville ha mig som au pair. Jag blev överlycklig när jag fick mitt mejl om att en familj hade blivit ihop matchad med mig och jag sprang runt och berättade för alla. Jag ringde in till cultural care som jag far med och svarade att jag ville prata med dem och satt otåligt och väntade svar. Det gick några veckor men så försvann familjen från min au pair sida. Lite ledsen tröstade jag mig med att nästa familj vill säkerligen prata med mig, nästa familj kom och gick. Jag tror jag kom upp i ca 7 familjer som blev matchade med mig men som inte ringde eller skickade ett meddelande. Allt detta mellan en tid av ungeför ett halvår. Jag började fundera om detta verkligen var något för mig när jag fick ett meddelande från en familj att de ville skypa med mig! Överlycklig så svarade jag ja och vi ordnande så att vi skulle skypa en kväll.

Kvällen kom och jag satt otåligt och väntade, när mamman dök upp på skärmen så gjordejag mitt bästa för att se så snäll ut som möjligt men kunde inte undgå att märka att hennes uppmärksamhet var överallt annars än på mig. Plus så satt hon på en resturang med sin hund. Men vi pratade och hon sa att hon tyckte att det gick väldigt bra och att hon ville att hennes man skulle få prata med mig också.

Några dagar senare så fick jag ett mejl och jag öppnade med hjärtat i halsen för att sedan känna hur den föll ned i magen. 

De ville inte ha mig som au pair, det fanns en annan tjej som de hade pratat med samtidigt som mig som hade mer erfarenhet än mig, jag skickade ett artigt meddelande tillbaka medan jag besviket mumlade för mig själv.

Efter det så tappade jag suget för att fara, jag tänkte att ingen ändå ville ha mig som au pair och jag kunde lika gärna lägga ned hela idén, jag kollade runt efter ställen jag kunde fara som voluntär men jämförde det hela tiden med vad jag kunde ha fått genom att fara som au pair.

Men medan jag gick hemma och surade över allt som hade med au pair att göra så fick jag ett nytt meddelande, jag hade fått en ny matchning.

Härligt tänkte jag, ännu en familj som kan nobba mig.

Men kort efter så fick jag ett mejl från mamman i familjen som ville prata med mig genom skype.

Jag gick med på det men fick mig själv att inte hoppas för mycket igen. Vi skypade och jag tyckte de var väldigt trevliga, vi pratade genom telefonen och skypade igen med hela familjen. 

Jag kände hur jag verkligen började gilla familjen och frågade lite försiktigt om de hade några fler au pairer som de pratade med.

Hon svarade att de hade några till de pratade med och jag kände hur luften började glida ur igen och väntade mig att snart skulle jag få ett meddelande att de inte ville ha mig.

Nästa gång vi pratade så hade mamman ett stort leende på läpparna och vi pratade som vanligt och ställde lite frågor och sedan när vi skulle sluta så sa hon helt lugnt bara. (på enegelska så klart, och kanske inte ordagrant)

Ja det här går ju jätte bra, vill du komma och vara vår au pair? Jag stirrade på henne ett tag innan jag log så att jag trodde att hon skulle ta tillbaka erbjudandet och svarade ja!

När vi sagt hel då så sprang jag genom huset, skrek, hoppade och attackerade mamma och pappa medan jag tjöt att jag fått en familj, jag skulle åka till USA. De ville ha mig som deras au pair!

Efter det så har jag fått ännu mer papper arbete men det är det värt för att få mitt livs största äventyr! Jag längtar men jag är även rädd för hur jag kommer att anpassa mig, jag är inte orolig för att vara ensam eftersom jag vet att jag kommer skaffa vänner där men jag kommer att sakna alla som är här hemma.

Mina vänner, mamma, pappa, Sara, Robin <3, Rocky, Tussi, Farmor, Farfar, Mormor.... Jag kommer nog även att sakna det kalla vädret (det är tydligen 40 grader varmt på somrarna och bara -5 på vintrarna) men förhoppningsvis så kommer det att sluta bra. Jag har ju alltid mitt hem här i Sverige, Norrbotten, Arnemark att falla tillbaka på.

Men nu har jag skrivit massor och jag ger en eloge till den som orkat plåga sig igenom hela texten!

 

Men tänk er..... Jag... Sofia Sundstrom från lilla Arnemark ska till USA för att bo där ett år! GALET!!!