Mitt Svenska liv i USA

Man känner att våren sakta men säkert börjar krypa sig fram med sol, lite värme och underbara slalombackar. Jag kan höra hur de ropar på mig! Synd bara att de har ökat priserna så att det svider mer än nödvändigt när man åker.

Aja men i år så har jag tagit mig ann uppdraget att lära Robin att åka slalom, oavsett om han vill det eller inte hehehe. Och som den awesome lärare jag är så kommer han garanterat att kunna åka slalom innan denna vinter är slut! Hoppas jag iaf, antingen det eller så har han lyckats bryta något ben.... Men det skall vi icke tänka på mina goda vänner!

Håhåhåhåhåhåhå... Har ingen aning om vars det kom ifrån :/

Imorgon så ska vi äta middag på storforsen för att fira farmors födelsedag, hon fyllde 80 år i tisdags men hon ville fira med familjen imorgon istället så att alla skulle ha tid att komma. Det ska bli kul och förhoppningsvis gott.

Men det var nog allt för denna gång, toppeloppsan och hasselpottan!

Jag har fakltiskt varit på gymmet för första gången på länge (jag räknar inte med då jag var i Umeå för.... för att)

Det var en blandning av förvirring och skräckblandad förtjusning. Jag hade noll koll på vad jag skulle göra utan prövade nästan alla manicker och gick sedan omkring som att jag visste vad jag gjorde hahaha

Aja men det var roligt och nu vet jag bättre vad jag ska göra :D

Det kändes skönt att få göra någonting än att bara sitta på arslet och stirra på datorskärmen, alltid skönt att få träffa lite nytt folk.

Livet känns härligt och solen kikar fram med sitt underbara ansikte, jag ska försöka hålla dessa optimistiska tankar uppe och se den ljusa sidan på saker och ting. Inget löser sig med att vara tjurig och butter hela tiden.

Inte för att jag är det men man tar sig långt med ett leende. ;)

Jag gick in på en affär idag (jag ska inte säga vilken eftersom det innebär en ledtråd till Robin som får sin "valentine" present därifrån) och när jag steg in så möttes man bara av leende munnar och hjälpande händer. Jag fick otroligt mycket hjälp av hon som jobbade där och hon gjorde verkligen så att man kände sig hemma och bara ville stanna där hela dagen och sitta i den possitiva energi som omslöt hela affären.

Jag verkligen älskar sådanna personer och det är sådanna personer som får mig att bara vilja le mot alla jag träffar och ge dem ett stort och varmt "Hej".

Tänk så mycket som skulle kunna hända om man bara gick med huvudet högt och mötte alla man gick förbi med ett leende och en hälsning. Även om man inte kände personen ifråga men den personen kanske skulle behöva det, ett vänligt ansikte som hälsar på en.

Jag såg ett program om ondska och hur långt en vanlig person kan bli pressad att göra en annan person illa ifall en "uniformsman" säger åt en att göra det.

Det gick ut på att i ett rum så satt en man med en labbrock och en vanlig person som gått med på att vara i ett experiement. Personen ska sitta vid ett bord med en stor manick framför sig med massa små spakar som de kan slå på och av.

mannen i labbrocken säger åt dem att slå igån den första knappen och då ska en person i ett annat rum få en stöt. Egentligen så får ingen en stöt men försökspersonen tror det och då ska man se hur långt den personen är villig att gå när den blir pressad. Om den fortsätter även då de hör hur personen som får stötarna ber dem att sluta för att det gör så ont.

Vid några av tillfällerna så tog de in en skådespelare som sitter med försökspersonen, efter ett tag så får de i uppdrag att vägra slå på några fler spakar. Innan så sitter försökspersonen bara bredvid men när skådespelaren vägrar så blir det deras tur att fortsätta ge mannen i det andra rummet stötar men då skådespelaren vägrar så får den andra personen också modet att vägra.

Det kanske blev lite invecklat men det jag ville få fram var att det faktiskt bara kräver en person som säger emot så får de andra en anledning till att följa efter. Jag tror verkligen att en person kan göra en ändring, en person kan ändra världen. Det gäller bara att rätt person ställer sig upp och går att andra hållet. Då får de som är osäkrare en person som de kan skylla på, som de kan följa. En person, en själ.

Luften blir så mycket friskare och på något sätt så blir det tystare och det enda man hör är sina andetag och knarret av snön under skorna.

Eller tassandet av Felix som glatt går bredvid en eller fnyser i snön på jakt efter saker jag inte vill veta vad det e för något.

Vädret var underbart idag och det var härligt att bara stå ute på bron och titta ut över älven, som även den har tystnat tillslut. Det är så tyst och fridfullt, det enda som rör sig är snön då den faller från grenarna på träden. Man uppskattar inte naturens skönhet till fullo när man är mitt i den, Man ser inte hur perfekt snön lägger sig på marken och hur träden i all sin prakthet reser sig över allting.

Ibland kan man bara älska livet.

Jag har börjat måla på en tavla som jag ska hänga upp i mitt rum senare, den bli riktigt bra om jag får säga det själv ;)

Aja men nu ska jag rikta min uppmärksamhet mot tv:n igen och stänga av hjärnan i några minuter, timmar :P

God natt!