Mitt Svenska liv i USA

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min tid i högstadiet. Hur det förändrade mig och hur jag har förändrats sedan dess. Ibland har jag funderat över om jag har förändrats till det bättre, om jag valde den rätta vägen så att säga. Det har hänt att jag stannat upp och funderat över om detta verkligen är jag, är jag denna person som jag agerar ut eller är det någon annan. Vem är jag? Jag kan nästan slå vad om att det är många som har tänkt samma som jag. Ibland känner jag mig som förut när jag verkligen inte brydde mig om någonting och bara var som jag tänkte. Är jag sånn nu? Är jag samma person, nej, men jag är fortfarande jag. Ibland har jag stunder av klarhet då jag vet exakt vem jag är och har full kontroll. Men efter att ha tänkt på hur jag var och hur jag är nu så inser jag att jag må ha varit mer min egen med växlande stil och full kontroll över vad som var rätt och vad som var fel, men nu har jag ett lugn som jag inte hade då. Ett lugn som jag vet är jag, jag har accepterat det lugnet och att jag inte är som alla andra. Och ingen är som mig, jag är unik som den jag är och det är alla omkring mig. Även de som jag inte gillar är unika i vilka de är och alla kan inte gilla alla. Jag kan nu titta mig i spegeln och gilla vad jag ser, ge mig själv ett stort leende och verkligen älska mig själv. Det kunde jag inte förut, men när jag väl hittade vad som var jag i mitt hjärta så kan jag se på min bild som jag har och vara ganska nöjd. Jag kan titta mig omkring och se allt ljust som jag har missat innan. Jag kan njuta av nuet istället för att bara se frammåt hela tiden. Även om, på sista tiden, just detta har varit väldigt svårt. Ibland önskar jag att alla skulle kunna se det jag ser och all skönhet vi har omkring oss istället för att enbart fokusera på en sak och försöka se så långt in i framtiden som möjligt... Men... Detta är bara mina tankar och jag kan inte få andra att ändra sig enbart genom några få ord. Det enda som kan få någon att tänka om är de själva, och kanske en hjälpande hand, men jag vet att en dag så kommer jag att hitta den jag kommer att vara resten av livet. Jag kommer att hitta mig själv, kanske inte imorgon, eller inom loppet av några år men det kommer. Så det enda jag kan göra är att luta mig tillbaka och titta på medan nuet flyter på och med hjälp av mina vänner och familj kommer jag att ta mig igenom livet. Jag kommer att göra misstag och jag kommer att välja fel väg men jag kommer att i slutet att vara mig och ingen annan. "Jag älskar dig för den du är". Finns det någon vackrare mening än det?